Mafalala och Kruger

Jag har inte skrivit på  nästan en vecka... Shit. Nåväl.

Jag har ju varit i Kruger! Det är en nationalpark i Sydafrika, men en bit finns faktiskt även inne i Mocambqiue också men där finns inga djur. Hur som helst, det var tredje gången för mig, men det var faktiskt skönt att vara där igen. Frisk luft, en massa natur och... det lyxigaste stället jag sovit på hittills! Åhhh... det var så fint och kostade... hrm, en hel del, men ändå mycket mindre än vad det var värt (vi fick ju det där superhemliga specialpriset!). Hur som helst, har försökt fota det där stället, men bilder gör ingen rättvisa. Det var ett typiskt bröllopsreseställe, superfint å sådär... Sängarna var jättemjuka, varje rum hade ett vitt badkar (som jag förståss var tvungen att prova), och det fanns massa vackra detaljer på rummen som små vackra flaskor med schampo och lotion t ex... Maten var god, såklart, och jaja det var fint! Sluttjatat.. Men får jag en massa pengar jag inte behöver då ska jag ta mer er dit allihop! :-)
Vi såg alla coola djur såklart, dem jag sett förut en massa gånger, men coolast denna gång var att se leopard och lejon på riktigt nära håll. Det var första gången jag såg dem så nära. Supervackra djur! Kattdjuren är de mest svåra att få syn på så vi var väldigt nöjda efter den helgen...

Annars så.. veckan har varit lat och inte spec produktiv. Nästa vecka måste bli bättre. Dags att börja med intervjuerna nu, på riktigt. Lite nervös är jag över att hitta tillräckligt med respondenter...

Ja just det! Nesim och jag var i Mafalala fredagen innan Krugerparken. Mafalala är en statsdel i Maputo, en kommun kan man kanske säga med 21 000 invånare, bairro kallas det på portuguisiska. Under kulturfestivalen träffade vi en kille som var därifrån. De håller på att lansera Mafalala som en turistattraktion och försöker locka till sig besökare genom endagsfestivaler. De höll sin tredje festival nu helgen Nesin, Joanna och jag var i Kruger så vi missade den tyvärr. Men iaf, vi fick åtminstone en privattur den där fredagen. Argentino, som han heter, visade oss runt i sina kvarter. Hela området bestod mest av cementhus, ganska enkla, smala jordgränder och plåttak. Påminde väldig mycket om Tabata, förorten utanför Dar es Salaam i Tanzania som jag jobbade på och bodde i under min volontärtjänst 2003-2004. Mafalala var inte urfattigt, men såklart människorna där inte tjänade lika mycket pengar som folket som bor i "mina" kvarter, och det märktes ju. Men det var charmigt och väldigt vänligt ställe tyckte jag, men såklart ändå skönt att komma hem till bekvämligheterna i Joannas lägenhet... Argentino berättade och pekade ut var olika kändisar i Mocambiques historia hade bott. Poeter, presidenter, domare och fotbollsproffs, Mafalala har varit hem för många viktiga personer (varav de flesta jag inte hade en aning om). Han kan mycket om sin stadsdel, och verkade hysa stor passion för den. Under promenaden runt i Mafalala pratade vi även om Sverige. Det är så svårt att förklara hur det är. Han undrade t ex om vi hade fattiga i Sverige. Ja det har vi ju, det vet jag ju. Men våra "fattiga", det är inte alls samma slags fattiga som de har här. Hur kan man förklara det, enkelt, för någon som inte varit utanför Mocambique? Som trots att jag försökte förklara kanske ändå inte skulle förstå hur jag menade? Men vi försökte faktiskt, på vår bristfälliga portugisiska att förklara hur det är hemma i Sverige. Det var intressant att gå den där  och att prata med Argentino. Han är hantverkare och gör väskor som han sedan säljer. De är riktigt fina, och jag beställde en av honom. Det är synd att det är så stor skillnad på folk och folk här. Det skulle vara roligt att lära känna honom bättre. Men det är svårt, vi bor i helt olika världar trots att det är samma stad, det ÄR svårt att vara vänner när man hör till så olika verkligheter, ekonomiskt tex, vilket är en stor faktor faktiskt. Dessutom här i Mocambique är vänskap mellan män och kvinnor nästan otänkbar, atninge har man sex eller så ses man inte alls typ. Så det där sättet man blir kompis med folk hemma, det funkar inte riktigt så här... Dessutom, ja jag blir nojjig när folk försöker bli kompis med en. Vad förväntar dom sig av en? Vill de bara ha pengar av mig?  Usch vilken hemsk hemsk människosyn jag verkar ha nu! Men jag har tänkt på det här, och pratat med andra som varit utomlands och de säger också det är svårt med att få lokala kompisar när man bor i utvecklingsländer. Det är så himla orättvist. Men det är sant.

Jag har förresten EN mocambikisk kompis. Jessica jobbade på svenska ambassaden då jag var praktikant där. Jessica tillhör nog den övre medelklassen/överklassen i Maputo, hon är välutbildad, har ett ganska så välbetalt jobb (ja även med svenska mått mätt) och är van att röra sig bland utlänningar. Vår relation är helt jämställd vilket är precis så det ska vara för att man ska kunna bli vän! Hon fick förresten en pippi-docka av mig. Det var en mycket passande present, måste jag säga. Jessica är en stark person,  trivs väldigt bra med henne. Hon tog ut mig och Nesim på fredagskvällen. Det blev bar med "livemusik", eller ja en kille i rosa skjorta som sjöng till förinspelad musik... hehe.Lite tacky kanske, men helt ok. Och de hade goda caipirinhas! Väldigt goda... Hrm.

Glömde säga: Fyfan vad kallt det börjar bli här! Det var väldigt kallt att sitta i öppen bil  i 35-50 km/h flera timmar i sträck på kvällen och på morgonen, t ex.
Kort!
1. Neism och Argentino i Mafalala.
2. Nesim
3. Barn i Mafalala. Jag bad dom se coola ut, tycker flickan längst fram lyckas bäst. :-)
4. Jag i en av de små gränderna i Mafalala. Finns fullt av dem.
5. Vy över Mafalala.
6. Nesim och Joanna. 
7.Lejon. 8. Leopard.
9. Joanna och Nesim i safaribilen.
10. Elefant. 11. Jag och Nesim.