Skamsen rapport. Lite om Beira och om vart jag bor nu.

Usch! Fy! Skäms skäms SKÄMS på mig.
Jag vet. Det är evigheter sen jag skrev - tänkte att nu ska det bli ändring på det!


Sitter i min tredje , eller fjärde (om man räknar med Beira), bostad, klockan är långt efter läggdags men jag kan inte sova. Jag sitter i ett tre-våningars hus i Sommerschield - en ännu "finare" del av Maputo än Polana, där jag bodde förut. Det är Mirjam med familj som lånat ut mig sitt hem medan de är på semester i Sverige. De blev alltså de senaste tillägget på vara-skyldig-en-tjänst-i-framtiden-listan. Så här är jag nu, har 300+ kvm för mig själv, vakt dygnet runt, en stor studsmatta på gården och en pool, som visserligen är stängd men ändå! Familjen har dessutom en stor filmsamling som jag betade av ganska rejält under min lediga slappar-vecka förra veckan. Så jag trivs. Det enda negativa är att det liksom ligger långt bort, avsides, i ett område där man förväntas ha bil, för det finns verkligen noll affärer, caféer eller liknande i närheten. Å så ligger långt bort ifrån alla andra jag känner. Nåväl. Jag har vant mig. Jag har Internet så jag lever ut mitt sociala liv på nätet eller på helgerna (med kompisar med bil ;-) ) och att jag inte kommer ut så ofta gör förstås att jag inte gör av lika mycket pengar som när jag bodde närmare affärer. Nu måste jag planera mitt handlande, det är ju super! Så NEJ inte alls synd om mig. Jag är mycket nöjd.

Så ja, sen jag skrev har jag varit i Beira. Det är där partiet jag undersöker har sin vagga. Där utförde jag de sista 23 intervjuerna. Och det gick som på räls. Mycket smidigt, alla jättesnälla, sympatiska, ingen tvekade att hjälpa mig med kontakter och att ställa upp på intervjuerna. Träffade många inspirerande människor.
En person som kommer ligga på min logi-hjälte-lista (tillsammans med Mirjam och Joanna) är Dina Malilo! Hur jag kom att bo hos henne var såhär: Jag har ju berättat om Jessica, min mocambikiska vän här i Maputo? Hennes mor har en god vän som jag kom att intervjua för min uppsats, Antonia. Antonia fick veta att jag skulle till Beira, och hon undrade om jag hade ordnat någonstans att bo. Det hade jag inte. Dina. Antonia sa att hon hade en god vän i Beira som jag säkert kunde få bo hos. Denna vännen var alltså Dina. Hon pratade med Dina och det var ok att jag fick bo hos henne. Så Dina öppnade upp sitt hem för mig, gav mig mat och husrum alldeles gratis i lite över två veckor! Hon är en mycket elegant, generös och sympatisk människa. Jag trivdes väldigt bra hos henne och hennes systerdotter, det blev tomt att flytta in till stora huset och bo alldeles ensam efter att ha haft sällskap veckorna i Beira! Hennes hus var fint, stort, fin trädgård och låg i "finare" delen av Beira, Macuti, och jag hade ett eget rum. Det var dock myggigt inomhus, vilket var konstigt med tanke på att det aldrig var öppet och det fanns myggnät överallt. Trots detta var det hur bra som helst! Och hennes "empregado" (hushållsarbetare) var jätteduktig i köket, så det vankades god hemlagad Mocambikisk mat varje dag. Dessutom hade hon något jag definitivt inte tyckte om som liten (minns hemma hos farmor i Chile, vd äckligt jag tyckte det var!): Mjölk direkt från kon! Leite enteira heter det här, men vad det heter på svenska vet jag inte. Hur som, vad GOTT detta var!

Ja i Beira så hade jag ingen kamera, den gick ju sönder efter min trip till den där ön. Men i Beira hade jag heller ingen dator! Hur det gick får ni veta efter pausen..
;-)

PUSS

Fan att jag inte hade